Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må, ty stjärnorna så kalla på himmelen gå och frusen och kall är hela världen. Och mänskorna de kämpa i drivor och snö och vandra och gå och förfrysa och dö, vart vandren I, vart leder denna färden? De tycka sig se ljus långt på villande stig, de skynda, de tänka att snart få värma sig och finna goda vänner i gårde. Och kommer en i vägen, så slå de honom ner och domna sedan själva och vakna aldrig mer, I mänskor, varen intet så hårde!